Bokrecension: ”Perfektion” av Vicenzo Latronico

Den italienska succéförfattaren Vincenzo Latronicos roman tar oss med in i vår tids dröm om livet precis som det ska vara. Kulturnyheternas litteraturkritiker Ingrid Elam har läst ”Perfektion”, i svensk översättning av Johanna Hedenberg.

Det börjar med en mäklarannons, husets fasad i jugend, inne i lägenheten brädgolv, kök i vitt kakel, i vardagsrummet ligger de rätta tidskrifterna, i arbetsrummet en A3-skrivare. Snart flyttar ett par in, i nästa kapitel får de namn – Anna och Tom – och ett yrke – digital kreatör. De kommer från Sydeuropa men det är i Berlin allt händer.

Anna och Tom får aldrig röst, deras tankar förmedlas av berättaren. Det skapar en trygg distans åt läsaren, jag kan betrakta dem, se hur de rör sig i de hippa kvarteren, känna igen musik de lyssnar på och böcker de läser, nicka i samförstånd åt deras krångel med tysk byråkrati och le lite överseende åt deras val av varumärken.

De tror de är unika men de gillar det alla gillar: små mikrobryggerier och gallerier, hämtsushi och latte. De älskar och älskar varandra, men med tiden är det som att tillvarons förgyllning slits bort, de får allt svårare att få ihop verkligheten med de digitala bilderna av den, de väljer bilderna, och de skäms. Så långt in i boken inser jag att det inte är de andras liv det handlar om utan mitt och allas liv.

Latronico inleder sin berättelse med ett citat ur George Perecs roman ”Tingen”. Den publicerades 1965 med undertiteln ”en berättelse från sextiotalet” och skildrar precis som Latronicos roman två unga människor som försöker inrätta sig i sina liv. ”Perfektion” tar ett steg in i vår egen tid, från tingen i sig till perfektionen av dem. Vi tror vi styr våra liv men vi styrs av strukturer vi inte kan påverka.

Anna och Tom kan inte hålla verkligheten borta, den invaderar bilderna, en liten död pojke uppspolad på en strand i Turkiet blir symbol för vår tid så som napalmflickan blev för Vietnamkriget: de engagerar sig, men snart rullar allt i gamla hjulspår, bara lite sämre, mindre perfekt. Humöret sjunker. Men jag läser alltmer fängslad: Latronico har skrivit en berättelse om vår tid och vad det innebär att leva och han lyckas blanda en cocktail av känslor som är svår att avvisa: skam, förtvivlan och lite hopp trots allt. Makalöst!